Familjen Anderås

Så här såg det ut när mormor var på besök, solen sken och fikat var uppdukat i en lekpark.

Nyss fyllde han ett år och då kändes han väldigt mycket som en stor bebis. Nu är han 14 månader och börjar bli mer och mer pojke!

Det har hänt så mycket med Josef den sista månaden. Han går fortfarande inte men är ändå stabil och duktig när han nu och då blir utmanad att ta några steg. Det kanske är som med Linus syster Lina som inte började gå förrän hårda bolivianska stengolv byttes mot amerikanska heltäckningsmattor en tid. Han kör runt med sin lilla bil som han fick i julklapp och knappt vågade sitta på då. Han har börjat säga några fler ord än mamma och pappa. Bää, tack och hej då!

Han har också börjat skjuta fram kökspallarna för att vara med och hjälpa till när vi lagar mat. Han rör gärna i byttorna och grytorna och är duktig på att ge en saker. När man lärt sig allt detta börjar man bli en stor pojke!

I torsdags fyllde världens bästa Viktor 5 år! Dessutom har mamma varit här och umgåtts med oss!

I mellandagarna hade vi en riktig familjedag och besökte pågående utgrävningar, museum (där man inte fick fota) och ett fantastiskt lekland utanför Nicosia. Hög standard på allt, rent, snyggt, bra pris (de tog bara betalt för Viktor) genomtänkt och med bra variation på vad man kunde göra. Lekplats, hoppborgar, studsmatta, bebishörna, bollhav och en sån där stor hinderbana att klättra i. Där var vi nästan helt ensamma i uppemot tre timmar. Synd att det inte ligger så nära. (Det är 50 minuter dit, som Sävsjö – Jönköping ungefär, men i här i stan finns minst 10 andra lekland…)

Josef visste inte riktigt vad han skulle ta sig till bland så många bollar. Evelin och Viktor var inte sena att komma igång med att samla bollar i sitt “hus” nånstans uppe vid rutschkanan. Josef kom på att han kunde hjälpa Viktor.

Vi har varit lediga sen barnen fick jullov några dagar före jul och det har varit sköna dagar.

Viktor är schysst och lånar ut sin cykel till lillasyster och hjälper henne dessutom med fart och ibland med att styra.

Nyårsafton firades med trerättersmiddag och vi hade dekorerat och dukat fint.

I eftermiddags fick vi meddelande om att det fanns paket till oss att hämta på kontoret (och soffa att bära upp till nyinrett kontorsrum). Evelin och Viktor var så glada när de kom hem och kunde visa upp tre stora paket! Det revs och slets i paketen och däri visade det sig vara julklappar och mycket smått och gott. Det blev som en extra julafton med risgrynsgröt till kvällsmat och brasa i öppna spisen. Innan det var dags att krypa i säng läste vi den mycket spännande boken om Halvan och hans helikopter som fanns i ett av paketen.

Här kommer ett inlägg som kanske mest uppskattas av våra närmsta som vi ju saknar lite extra i juletider. Efter den kalla snön behövde barnen värma sig med ett julbad. Vi åt vårt eget lilla julbord där vi skippade sånt som tog lång tid och bara gjorde det allra enklaste. Viktor tittade intensivt på Kalles jul medan Evelin tittade, kände och försökte läsa på julklapparna under granen. Hon la alla som det stod hennes bokstav E på i en hög. Sen somnade hon fem minuter i pappas knä (längre än så funkar inte för då somnar hon inte förrän elva på kvällen). Vi läste julevangeliet ur barnens Bibel och Viktor tyckte att det var väldigt spännande. Så var det dags att öppna julklapparna. Ett stort tack för paketen från Sverige, det värmer lite extra! Viktor och Evelin hade gjort collageteckningar till pappa och Evelin hade köpt kritor till sig och Viktor. Sen hade vi varit lite busiga och slagit in godis och annat så att pappa Linus fick öppna extra många paket.

Det regnade dagarna före julafton och utflykten vi gjorde dan före dan var blåsig, regnig och kall. Trots en regnig julaftonsmorgon tänkte vi åka på utflykt på förmiddagen. Viktor ville veta om det kommit snö i Troodosbergen så Linus kollade skidklubbens hemsida med webbkameran uppe i en av backarna. Det hade kommit snö!

Det regnade på vägen upp och vi såg inget spår av snö förrän vi kommit en bra bit ovanför sista byn, gissningsvis 1 400 meter över havet. Det började bli dimmigt och lite slaskigt. Vägen var plogad och eftersom det var nån plusgrad var det inte halt och det gick bra att köra utan snökedjor. Med ens låg det tjock snö vid sidan av vägen och vi hade siktet inställt på nån av skidbackarna och svängde av mot toppen på Olympos (Cyperns högsta berg på 1 952 meter) för där var det bäst plogat. Vid skidbacken pälsade vi på oss de få vinterkläder vi har och kastade snöbollar, fikade och gjorde snögubbe. På vägen hem satt Viktor och Evelin insvepta i filtar och drack varm choklad medan Josef somnade. När vi lämnat snön bakom oss och körde neråt genom byarna sken solen!

Faster Emilie har slagit in små paket till sina syskonbarn och de är lika ivriga varje morgon att få öppna paket och luckor i kalendrar. Som ni ser på den sista bilden har vi också hunnit baka pepparkakor och äta upp nästan alla.

När mina föräldrar var här i oktober gissade mamma på att Josef skulle börja gå till jul. Förra söndagen tog han ett par steg mellan mig och Linus, i skor och på gräs, så visst kan han gå men han är lite rädd fortfarande. De senaste dagarna har han börjat stå själv – om han håller något i handen. Nu går han fyra till fem steg mellan oss och det känns som om det inte är många dagar kvar nu tills han faktiskt går!

De här bilderna är från innan han vågade släppa. Han är så lång och når upp till bord och bänkar och ska självklart vara med överallt. Evelin och Viktor bygger numera med duplot uppe på ett bord för att slippa bli störda.