Hemma 29 juni
Så här några dar efter hemkomsten känns det rätt skönt att va hemma… Ett dygn innan vi skulle åka hem blev jag magsjuk. Kanske var det maten, kanske var det nötter från ett stånd på stranden men dålig blev jag i alla fall. Fram på morgonsidan hade jag börjat spy och Linus och Viktor gav sig ut på en tur i den 42-gradiga värmen. Ner och upp för en rejäl backe för att besöka närmaste apotek där antibiotika och annan medicin rekomenderades av den turkiske killen (om var otroligt förtjust i Viktor och berättade att han hade flickvän och skulle gifta sig om två år och sen förhoppningvis få egna barn). När jag hade fått ner medicinen blev jag nästan lika dålig igen. På kvällen kändes det bättre och när det blivit något mindre varmt ute tog vi varsin pizza (nej, inte Viktor) på hotellets restaurang. Innan dess var jag alldeles darrig av hunger och undrade hur magen skulle ta denna chock men sen blev det faktiskt bara bättre. Vi sov några timmar och satte oss på bussen 01.30 och senare på flyget 05.00. Det gick bra utan illamående eller allt för många toalettbesök. Inte mycket solande och badande den sista dagen och Linus fick klara packning och Viktor själv.
Ett annat minne är båtresan på söndagen. Vi tyckte att vi var smarta som valde en båtresa eftersom det skulle skumpa mindre än på en utflykt med bil och Viktor skulle slippa sitta i knäet hela tiden. Det skulle bli 40 grader och då var det ju bra att det fläktade lite ute på havet. Försäljaren försäkrade oss om att det skulle finnas dusch på båten så att vi kunde bada i havet och sen skölja av oss om det blev för varmt. Vi steg på båten sist av alla och det fanns nästan ingen sittplats på nedre däck där det var skugga. Golvet var täckt med gamla heltäckningsmattor och alla kuddar var upptagna så det blev knä eller vagn för Viktor. Det fläktade inte så där jättemycket och efter en timme var det paus vid Manavgat-flodens mynning. På andra sidan sandbanken låg havet och man kunde välja på flodvatten eller saltvatten. Eftersom det inte fanns någon dusch på båten fick vi helt enkelt doppa Viktor i det bräckta 14-gradiga vattnet så att han kyldes ned något. Han sa inte ett ljud men man såg tydligt att det inte var riktigt lika roligt som alla andra dopp han gjort under veckan. Efter lunch och paus vid en ö skulle vi få se delfiner, men icke. Att vi inte såg några berodde troligtvis på värmen. På hemvägen ytterligare ett dopp i floden så att vi inte skulle smälta bort helt. Till och med Linus badade i det kalla vattnet!
Nu låter det ju verkligen som om det varit en riktigt jobbig och tråkig resa men så känns det ändå inte. Vi har lärt oss att den typen av utflykt inte är så smart med en bebis men nu är det ju över och då kan man skratta åt det och minnas det trevliga! Jag utbytte bland annat lite mammatankar med en tyska med dotter som var född två år och två dagar före Viktor. Det verkade inte vara den ideala utflykten för en 2-åring heller. Tyvärr är ju inte alla tyskar så duktiga på engelska så det tog lite tid att prata men tid hade vi ju gott om där ute på havet. Magsjuka kan man ju inte riktigt styra över och trots det gick ju hemresan fantastiskt bra och Viktor verkar ha fått tillräckligt med mjölk trots att jag inte fick i mig nån mat på ett bra tag.
Resan var otroligt välbehövlig och till Turkiet återvänder vi gärna. Människorna är trevliga och otroligt glada i barn. Varje gång vi pratade med turkar busade de med Viktor och berättade om sina egna bebisar. Vid passkontrollen på flygplatsen blev plötsligt den allvarliga kontrollanttjejen som förbytt och gullade länge med Viktor. På flyget tog alla flygvärdinnorna (självklart även killarna) varje tillfälle att hälsa lite på Viktor. Han log tillbaka med hela ansiktet varje gång!
